I mars 2015 läste jag ut Kretsen av Maggie Stiefvater, som är den första boken i serien med samma namn. Sedan dess har jag med några månaders mellanrum läst alla böckerna i serien. För endast tre dagar sedan läste jag ut den fjärde och sista boken, The Raven King. Idag kände jag mig alltså redo att predika om Maggie Stiefvater och hennes böcker, och det är vad jag tänker göra.
När jag lade ifrån mig Kretsen för ett år och några månader sedan, lämnade den mig med någorlunda blandade känslor. Karaktärerna var fantastiska (som de fortsätter vara under hela serien), men jag var inte helt säker på att jag godtog Stiefvaters sätt att skriva, framförallt hennes tempo. Jag var kluven. Hon skrev på ett vackert sätt, handlingen var unik och karaktärerna underbara, men... Tempot var långsamt och det tog mig dubbelt så lång tid att plöja igenom boken än vad jag hade förväntat mig.
Det var hursomhelst en utav de bästa böckerna jag läst, så jag gav den fem stjärnor på Goodreads, ryckte på axlarna och reserverade den andra boken, Drömtjuvarna. Det var där det sprack. Språket, karaktärerna och handlingen var lika ljuvlig som i den första men tempot slet tillbaka boken till fyra stjärnor. Det tog ännu längre tid att ta sig igenom den. På grund av detta associerade jag Kretsen med långsam och det dröjde innan jag plockade upp den tredje boken, Sovarna. Den var likadan, om inte ett snäpp värre än Drömtjuvarna. Men, jag var fast besluten att ta mig igenom hela serien för de tre himmelska faktorerna kvarstod: karaktärerna, handlingen och språket.
När The Raven King kom ut för inte så länge sedan, rusade jag inte fram för att beställa den, fastän jag var spänd. Någon månad efter dess släpp, beställde jag den, läste den och älskade den. Allt var fenomenalt i denna bok. Det var en gudagåva, smidd av små änglar och godkänd av högre makter. De fel jag hade sett och klagat på i de andra böckerna blåstes bort lika enkelt som ett sandkorn i en tornado.
I samband med köpet av The Raven King, hade jag köpt alla tre böckerna i en triologi av Maggie Stiefvater: Frost, Feber och För Evigt. De hade inte fått alls lika bra omdömen som Kretsen, men de var på rea (alla tre för 90 kronor, inbundna!!!) och jag tänkte att de inte kunde vara så farliga. Omslagen var fina, så var de inte bra kunde de användas som dekoration.
Jag läste ut Frost på ett dygn. Den hade inte alls samma tempo-problem som Kretsen, men det finns en simpel förklaring till det. Handlingen var så tunn att det nästan vore omöjligt att göra den långsam. Den var som Twilight, om man bytte ut vampyrerna mot varulvar. Sorgligt nog innehöll Frost ännu mindre action och mer kärlek än Twilight. Romansen var för snabb och liknande mer besatthet än kärlek. Dock hade den vissa bra tillfällen, men det var sällan.
Jag har läst ungefär 40 sidor av Feber (alltså inte tillräckligt mycket för att ha bildat en uppfattning) och jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska läsa ut serien eller inte. Jag har ju köpt hela och har lite ont om böcker att läsa just nu, så förmodligen kommer jag avsluta den. En känsla säger mig att den andra boken kommer innehålla lite mer action och varulvar än kärlek, vilket är positivt! Dock tror jag inte att det kommer vara en bra bok.
Jag hör eventuellt av mig med en uppföljare om Mercy Falls-varulvarna om jag kommer någonvart. Annars syns vi i ett annat blogginlägg!
Med vänliga hälsningar,
en kluven men nöjd Hilda
