Hejsan, kära ungdomsförfattare! Ni kanske undrar varför jag har kallat er hit, men det är någonting jag måste diskutera. Detta gäller givetvis inte er alla - endast de som känner igen sig bör känna sig skyldiga. Låt mig ställa en fråga: var har grammatiken tagit vägen?
Varför prioriteras det så lågt att det faktiskt är sällsynt att hitta en bok med oklanderlig grammatik? Jag förstår att misstag sker vid tryckning, korrekturläsning etc, men det jag talar om är inte tryckfel. Det är avsiktliga fel, exempelvis att använda dom istället för de eller dem, eller använda mej/dej istället för mig/dig. Kanske är det så att det svenska språket utvecklas och att det är jag som borde anpassa mig, men jag tror faktiskt inte det. Vad finns det för motivering till att det svenska språkets regler ska förändras? Vill vi att de och dem ska försvinna? Jag vill inte det, men desto oftare hittar jag dom i framför allt ungdomsböcker.
När jag började högstadiet lärde jag mig reglerna angående de och dem för första gången. Min lärare blev förvånad över att jag inte redan kunde dem, eftersom jag använde de och dem korrekt i mina texter. Anledningen till att jag skrev rätt utan att kunna reglerna var att jag hade läst många böcker där de använde sig av de och dem. När jag nu läser böcker med dom kan jag inte hindra mig från att bli upprörd. Varför?!
Jag betvivlar inte författarnas kompetens, de kan förmodligen reglerna, och även om de inte skulle kunna det finns det korrekturläsare och grundläggande grammatiklektioner. Det är inte problemet, jag bara undrar om någon skulle kunna ge mig en bra anledning till varför det har blivit så här. Då hade jag kunnat acceptera det. Nu verkar det bara så urbota dumt att man medvetet skulle låta framtidens generation förlora sin grammatik. I skolan måste vi använda korrekt form, så varför används det inte i böcker? Är ungdomsförfattare så nedlåtande att de inte tror att unga skulle förstå? Tro mig, unga vet att de och dem finns, vissa vet bara inte hur man använder dem på rätt sätt. Ge dem en knuff i rätt riktning istället för att förstärka motvinden.
Med vänliga hälsningar,
en illa berörd 15-åring
söndag 3 juli 2016
BOKPRAT - Cassandra Clare
Nyligen plockade jag upp Lady Midnight på biblioteket, vilket fick mig att börja tänka på Cassandra Clare. Mina åsikter om henne har flugit här och var, men de har alltid varit intensiva. Därför tänkte jag att jag kunde skriva ett virrigt bokprat om detta.
Lady Midnight kom ut i mars och min ursprungliga inställning var helt enkelt att inte läsa den. Mitt intresse för Cassandra Clares böcker har försvunnit. Om man kände mig för två år sedan undrar man säkert hur i allsin dar det gick till. 2014 var nämligen året för min besatthet utav Cassandra Clare.
För dig som inte känner till Clare, kan jag ge dig en flyktig beskrivning om hennes verk. Hon skrev först en serie (The Mortal Instruments) som består av 6 böcker. Om du inte har hört talas om böckerna kan du ha hört talas om ABC tv-serien Shadowhunters, som är baserat på de böckerna. Det är i alla fall en YA urban fantasy serie som handlar om shadowhunters (eller skuggjägare men jag tycker att det låter ganska löjligt), som är hälften änglar, hälften människor som dräper demoner och skyddar jorden. Clare skrev även en triologi som kallas The Infernal Devices som utspelar sig i samma värld som The Mortal Instruments, fast under 1800-talet. Hon skrev The Infernal Devices samtidigt som hon skrev de sista böckerna i The Mortal Instruments, och det är här jag tycker att Cassandra begick ett väldigt klantigt misstag.
Det har debatterats om det är bäst att läsa triologin innan sjätte och sista boken i The Mortal Instruments (City of Heavenly Fire) eftersom att vissa karaktärer från The Infernal Devices förekommer där. Det känns som att Cassandra Clare förväntar sig att alla är stora fans och vet allting om böckerna och har läst alla tweets och tumblr-inlägg som hon har skrivit om böckerna, eller att man rent av ska ta reda på publiceringsdatumet av böckerna för att få reda på ordningen man ska läsa dem. Jag tycker inte att man ska behöva genomgå massa forskning för att ta reda på vilken ordning man ska läsa en serie. Siffran står på bokryggen, varför inte bara låta det vara så simpelt?
Under 2014 var jag ett massivt fan av The Mortal Instruments, höll på att plöja igenom The Infernal Devices och väntade ivrigt på att City of Heavenly Fire skulle släppas. Sedan, bara någon månad efter att jag hade slutat sörja COHF:s slut, skrollade jag igenom Cassandra Clares tumblr, hamnade på någon annans tumblr och så fortsatte det tills jag hade läst massvis av skvaller om författaren. För mig är det ett stort misstag att läsa om författaren om de framställs som något annat än ett helgon. Det förstör läsningen för mig om jag vet att det är en hemsk människa som ligger bakom det, och jag kan inte njuta av boken för att jag vet att jag gör dem en tjänst.
Jag kommer knappt ihåg vad det var jag läste, men det var saker om den knappa mångfalden i böckerna (vad jag kan minnas användes inga adjektiv för hudfärg som inte var synonymt med blek), och att Magnus och Alecs förhållande var inslängt för att hålla sig på rätt sida. Tumblr älskar trots allt ett homosexuellt par. Det stod också saker om att Cassandra hade plagierat olika verk. Här är en länk till en av sidorna jag stötte på: Cassandra Clare plagiat. Även idag vet jag inte om detta är sanning, men det känns otroligt att hon skulle kunna skriva 10 böcker, och att hennes framgång skulle vara någon annans? Det skulle kräva betydligt mycket mer jobb att hitta relevanta citat att kopiera än att skriva sina egna.
Alla dessa mörka rykten jag hittade om henne skuggade min bild av henne. Jag tog ett steg tillbaka från hennes böcker och föll ur den besatthet jag hade hamnat i. Min åsikt om henne var i början argsint, men allteftersom har min ilska svalnat och ersatts av en sval likgiltighet. Jag har varken brytt mig om henne eller hållit koll på henne under en väldigt lång tid, och när Lady Midnight (första boken i den tredje serien som utspelar sig i shadowhunters-världen) publicerades lyfte jag inte ens på ett ögonbryn. När jag sedan såg den biblioteket bestämde jag mig för att ge den en chans.
Jag håller fortfarande fast vid att det känns som att Clare förväntar sig att man är helt invävd i historien, och om jag hade kommit som ny läsare hade jag blivit bortskrämd. Man skulle helt enkelt inte kunna plocka upp Lady Midnight utan att ha läst The Mortal Instruments och The Infernal Devices. Det är för många hintar till dem och jag finner mig ständigt i samma läge då jag intensivt försöker komma ihåg detaljer av de ord jag läst för två år sedan. Jag vet inte om det är meningen att serien ska vara fristående, men om det var syftet har hon misslyckats. Vad Clare vill åstadkomma med att envist hålla fast vid hennes shadowhunters-värld vet jag inte. Visserligen har hon lyckats bygga upp världen bra och värvat en hyfsad fanbase, men förr eller senare är det dags att släppa taget och Clare verkar bara välja senare. Hon begränsar bara sin egen publik som minskar med åren. Hypen som spreds som en löpeld några år sedan har falnat och det är inte i närheten av lika många som går eld och lågor för shadowhunters längre. Kom på något nytt, Clare!
Med vänliga hälsningar,
en förvirrad tonåring som hoppas att någon kan sprida lite ljus angående Clare-situationen
Lady Midnight kom ut i mars och min ursprungliga inställning var helt enkelt att inte läsa den. Mitt intresse för Cassandra Clares böcker har försvunnit. Om man kände mig för två år sedan undrar man säkert hur i allsin dar det gick till. 2014 var nämligen året för min besatthet utav Cassandra Clare.
För dig som inte känner till Clare, kan jag ge dig en flyktig beskrivning om hennes verk. Hon skrev först en serie (The Mortal Instruments) som består av 6 böcker. Om du inte har hört talas om böckerna kan du ha hört talas om ABC tv-serien Shadowhunters, som är baserat på de böckerna. Det är i alla fall en YA urban fantasy serie som handlar om shadowhunters (eller skuggjägare men jag tycker att det låter ganska löjligt), som är hälften änglar, hälften människor som dräper demoner och skyddar jorden. Clare skrev även en triologi som kallas The Infernal Devices som utspelar sig i samma värld som The Mortal Instruments, fast under 1800-talet. Hon skrev The Infernal Devices samtidigt som hon skrev de sista böckerna i The Mortal Instruments, och det är här jag tycker att Cassandra begick ett väldigt klantigt misstag.
Det har debatterats om det är bäst att läsa triologin innan sjätte och sista boken i The Mortal Instruments (City of Heavenly Fire) eftersom att vissa karaktärer från The Infernal Devices förekommer där. Det känns som att Cassandra Clare förväntar sig att alla är stora fans och vet allting om böckerna och har läst alla tweets och tumblr-inlägg som hon har skrivit om böckerna, eller att man rent av ska ta reda på publiceringsdatumet av böckerna för att få reda på ordningen man ska läsa dem. Jag tycker inte att man ska behöva genomgå massa forskning för att ta reda på vilken ordning man ska läsa en serie. Siffran står på bokryggen, varför inte bara låta det vara så simpelt?
Under 2014 var jag ett massivt fan av The Mortal Instruments, höll på att plöja igenom The Infernal Devices och väntade ivrigt på att City of Heavenly Fire skulle släppas. Sedan, bara någon månad efter att jag hade slutat sörja COHF:s slut, skrollade jag igenom Cassandra Clares tumblr, hamnade på någon annans tumblr och så fortsatte det tills jag hade läst massvis av skvaller om författaren. För mig är det ett stort misstag att läsa om författaren om de framställs som något annat än ett helgon. Det förstör läsningen för mig om jag vet att det är en hemsk människa som ligger bakom det, och jag kan inte njuta av boken för att jag vet att jag gör dem en tjänst.
Jag kommer knappt ihåg vad det var jag läste, men det var saker om den knappa mångfalden i böckerna (vad jag kan minnas användes inga adjektiv för hudfärg som inte var synonymt med blek), och att Magnus och Alecs förhållande var inslängt för att hålla sig på rätt sida. Tumblr älskar trots allt ett homosexuellt par. Det stod också saker om att Cassandra hade plagierat olika verk. Här är en länk till en av sidorna jag stötte på: Cassandra Clare plagiat. Även idag vet jag inte om detta är sanning, men det känns otroligt att hon skulle kunna skriva 10 böcker, och att hennes framgång skulle vara någon annans? Det skulle kräva betydligt mycket mer jobb att hitta relevanta citat att kopiera än att skriva sina egna.
Alla dessa mörka rykten jag hittade om henne skuggade min bild av henne. Jag tog ett steg tillbaka från hennes böcker och föll ur den besatthet jag hade hamnat i. Min åsikt om henne var i början argsint, men allteftersom har min ilska svalnat och ersatts av en sval likgiltighet. Jag har varken brytt mig om henne eller hållit koll på henne under en väldigt lång tid, och när Lady Midnight (första boken i den tredje serien som utspelar sig i shadowhunters-världen) publicerades lyfte jag inte ens på ett ögonbryn. När jag sedan såg den biblioteket bestämde jag mig för att ge den en chans.
Jag håller fortfarande fast vid att det känns som att Clare förväntar sig att man är helt invävd i historien, och om jag hade kommit som ny läsare hade jag blivit bortskrämd. Man skulle helt enkelt inte kunna plocka upp Lady Midnight utan att ha läst The Mortal Instruments och The Infernal Devices. Det är för många hintar till dem och jag finner mig ständigt i samma läge då jag intensivt försöker komma ihåg detaljer av de ord jag läst för två år sedan. Jag vet inte om det är meningen att serien ska vara fristående, men om det var syftet har hon misslyckats. Vad Clare vill åstadkomma med att envist hålla fast vid hennes shadowhunters-värld vet jag inte. Visserligen har hon lyckats bygga upp världen bra och värvat en hyfsad fanbase, men förr eller senare är det dags att släppa taget och Clare verkar bara välja senare. Hon begränsar bara sin egen publik som minskar med åren. Hypen som spreds som en löpeld några år sedan har falnat och det är inte i närheten av lika många som går eld och lågor för shadowhunters längre. Kom på något nytt, Clare!
Med vänliga hälsningar,
en förvirrad tonåring som hoppas att någon kan sprida lite ljus angående Clare-situationen
lördag 11 juni 2016
BOKPRAT - Maggie Stiefvater
I mars 2015 läste jag ut Kretsen av Maggie Stiefvater, som är den första boken i serien med samma namn. Sedan dess har jag med några månaders mellanrum läst alla böckerna i serien. För endast tre dagar sedan läste jag ut den fjärde och sista boken, The Raven King. Idag kände jag mig alltså redo att predika om Maggie Stiefvater och hennes böcker, och det är vad jag tänker göra.
När jag lade ifrån mig Kretsen för ett år och några månader sedan, lämnade den mig med någorlunda blandade känslor. Karaktärerna var fantastiska (som de fortsätter vara under hela serien), men jag var inte helt säker på att jag godtog Stiefvaters sätt att skriva, framförallt hennes tempo. Jag var kluven. Hon skrev på ett vackert sätt, handlingen var unik och karaktärerna underbara, men... Tempot var långsamt och det tog mig dubbelt så lång tid att plöja igenom boken än vad jag hade förväntat mig.
Det var hursomhelst en utav de bästa böckerna jag läst, så jag gav den fem stjärnor på Goodreads, ryckte på axlarna och reserverade den andra boken, Drömtjuvarna. Det var där det sprack. Språket, karaktärerna och handlingen var lika ljuvlig som i den första men tempot slet tillbaka boken till fyra stjärnor. Det tog ännu längre tid att ta sig igenom den. På grund av detta associerade jag Kretsen med långsam och det dröjde innan jag plockade upp den tredje boken, Sovarna. Den var likadan, om inte ett snäpp värre än Drömtjuvarna. Men, jag var fast besluten att ta mig igenom hela serien för de tre himmelska faktorerna kvarstod: karaktärerna, handlingen och språket.
När The Raven King kom ut för inte så länge sedan, rusade jag inte fram för att beställa den, fastän jag var spänd. Någon månad efter dess släpp, beställde jag den, läste den och älskade den. Allt var fenomenalt i denna bok. Det var en gudagåva, smidd av små änglar och godkänd av högre makter. De fel jag hade sett och klagat på i de andra böckerna blåstes bort lika enkelt som ett sandkorn i en tornado.
I samband med köpet av The Raven King, hade jag köpt alla tre böckerna i en triologi av Maggie Stiefvater: Frost, Feber och För Evigt. De hade inte fått alls lika bra omdömen som Kretsen, men de var på rea (alla tre för 90 kronor, inbundna!!!) och jag tänkte att de inte kunde vara så farliga. Omslagen var fina, så var de inte bra kunde de användas som dekoration.
Jag läste ut Frost på ett dygn. Den hade inte alls samma tempo-problem som Kretsen, men det finns en simpel förklaring till det. Handlingen var så tunn att det nästan vore omöjligt att göra den långsam. Den var som Twilight, om man bytte ut vampyrerna mot varulvar. Sorgligt nog innehöll Frost ännu mindre action och mer kärlek än Twilight. Romansen var för snabb och liknande mer besatthet än kärlek. Dock hade den vissa bra tillfällen, men det var sällan.
Jag har läst ungefär 40 sidor av Feber (alltså inte tillräckligt mycket för att ha bildat en uppfattning) och jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska läsa ut serien eller inte. Jag har ju köpt hela och har lite ont om böcker att läsa just nu, så förmodligen kommer jag avsluta den. En känsla säger mig att den andra boken kommer innehålla lite mer action och varulvar än kärlek, vilket är positivt! Dock tror jag inte att det kommer vara en bra bok.
Jag hör eventuellt av mig med en uppföljare om Mercy Falls-varulvarna om jag kommer någonvart. Annars syns vi i ett annat blogginlägg!
Med vänliga hälsningar,
en kluven men nöjd Hilda
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)